Älskade tvååriga Astrid!

Astrid är sååå mycket 2 år som man kan vara!

Trotsig, med gaaalna utbrott (värre än Agnes någonsin va under det ökända trotset, hennes kom iofs senare, närmare 3) Astrid ligger ner & gråter/skriker HÖGT & otröstligt i 5-10min, minst. Surar ofta med huvudet ner i golvet/soffan! Säger man åt henne på skarpen om något blir hon jätte ledsen, sänker huvudet & axlarna och lommar förnärmat iväg tittar gärna med hundögon över axeln. Då kan man oftast inte låta bli att springa efter & krama om. Tror iofs hon "spelar" lite på våra känslor där för nu använder hon kutryggen & hundögonen oftare & oftare..

Hon är självsäker, stolt & stursk! Sjunger högt & gärna sina egen-komponerade sånger med yviga armrörelser & små skutt. Och så är hon sådär EGO som dom är: Idag när vi kom till dagis stövlade hon in i lekrummet där dom läste flano-saga, likt en primadonna som går in på scen ropar -Heeeej!! & så sätter hon sig mitt på mattan framför sina kompisar så dom inte ser ett dugg.
Ska göra ALLT själv, funkar det inte blir det antingen ett utbrott eller att hon beordrar oss att komma & hjälpa till (sträcker ut handen & säger -om nuuu mamma, isa dej) .
Och hon börjar bli klok: Idag när vi kom ner till dagis sprang Astrid rakt in.
Jag: - kom Astrid, du måste ta av skorna innan vi går in.
Astrid: -maaaamma!! Inte skor, stövlar!! Där fick jag..

Likadant i morse: Astrid vaknade hörde jag, hon kom in till oss & kikade, jag bad henne krypa ner hos mig men hon gick in på rummet & lekte lite m klossar en stund så jag passade på att slummra en stund till. Tillslut kom hon tillbaka och sa. -Mamma inte sova mer. Gå upp nu, äta ruckost & titta Ronja! Det va ju bara att lyda vår lilla kavata finunge!

Det som gäller m Astrid nu är att INTE ha bråttom eller vara stressad, det är svårt men jag jobbar på det. Och det blir faktiskt mycket roligare, trevligare & smidigare om man ger henne lite tid. När det ändå blir ett utbrott har jag förstått att det inte är något man kan göra mer än att vänta ut & trösta sen. Under själva utbrottet är det bara att hålla sig på behörigt avstånd & vänta. Inte prata, klappa, bära, gosa eller något annat hjälper, det eldar nästan bara upp henne mer.. Så hur sjukt det än låter så sitter jag oftast bara brevid, tittar på & väntar. Och det funkar oftast bättre. Iaf om vi är hemma. Tror inte jag skulle/vilja köra den tekniken på ICA. Då blir det: "bära stövelsprutande skrik-ålen till bilen"- tekniken. Dom här utbrotten provocerar faktiskt inte mig så mycket som gnäll & tjat kan göra men det gör ont i mammahjärtat för hon verkar så splittrad & ledsen.

Inte lätt att vara 2år ibland!!