Jag har inte haft någon som helst ågren över att åldras, någonsin. 20, 25, 30 & 35 va inga problem. Ryckte lättsamt på axlarna, skrattade & konstaterade att det bara är siffror....
Men för 1år sen. När jag fyllde 36år insåg jag att jag nu va närmare 40 än 30.. Då slog den där ålderspaniken ner som en blixt från klar himmel... Vad hände lixom?
Jag vet inte varför men jag tycker plötsligt att det är skit jobbigt att jag fyller 37 imorgon..
Det är nog inte bara ålderns fel utan nog mer det faktum att jag kommit in i en ny fas av livet. Jag känner mig inte alls som en småbarnsförälder längre.. Visst min yngsta är bara 5år men vi har inga blöjor, MAMA el "Vi föräldrar" tidningar, nappar, barnvagnar el välling i huset längre och from i höst har vi 2 barn i skolan då Astrid "min bäbis" börjar förskoleklass. Är väl i denna sitsen som man oftast skaffar en "sladdis" kan jag tänka mig men det vill jag inte heller. Känner mig sååå klar med graviditet, amning, blöjor & föräldraledighet. Även om det va en omskakande, jobbig, spännande & alldeles underbar tid i livet.. Ibland vill jag spola tillbaka om än bara för en kort stund och träffa mina barn när dom va små bäbisar igen. Vilken lycka att jag har 1000tals bilder & ett 50tal video klipp från den tiden. Är väl en liten sorg att inse att dendär tiden är förbi helt enkelt.
Så därför är jag såååå glad & förväntansfull inför att det om några månader kommer en ny liten bäbis i mitt liv.. "Mosters älskling" är så efterlängtad & kommer så lägligt. En liten sorg dock att vi inte bor i samma stad men jag hoppas kunna stötta min lillasyster som nykläckt mamma på telefon iaf.. Om barnbarn är "livets efterrätt" så är syskonbarn livets sista goa tuggan av en sådär lagom mättande god huvudrätt..
Det är väl helt enkelt så att jag detta året kom ut ur baby/småbarns bubblan & upptäckte att en massa år gått bara sådär... POFF!! Jag va 27 år när vi köpte vårt hus & började försöka skaffa familj. Antagligen därför jag stannade mentalt vid 27år.
Nu har det snart gått 10ÅR sen vi började leva "Vuxenliv". I Augusti 2005 förlovade vi oss. 2006 la vi till: villa, amorteringar, storhandel, volvo & tillslut efter ännu några år ett efterlängtat litet barn!!!! Småbarnsåren rusar verkligen iväg som dom säger.. Har hänt såååå sjukt mycket under dom här 10åren.. Vårt 1:a husköp, 2barn, föräldraledighet, dagisstart, bröllop 2010, husförsäljning, flytt till Gotland & nu äntligen har vi börjat landa i vårt 2:a hus. Kanske inte konstigt att jag nu känner att åren rusat iväg och jag hängde nog inte riktigt med mentalt. Så nu gäller det väl bara att försöka komma ikapp mig själv. Men samtidigt märker jag hur jag mamman i mig blivit mer framträdande än på länge. blivit mer hönsig, orolig & kontrollerande nu när jag märker att barnen börjar blir mer o mer självständiga. Kan inte sluta titta ut genom fönstret varannan minut när dom gått ut själva på gården. Och när Agnes cyklade med 2 vänner en kort sväng härom kvällen kämpade jag med mig själv. Blev alldeles sentimental, nojjig & gråtmild men samtidigt stolt över min fina tjej som också växte av att få förtroendet.
Jag lovar dock att inte byta bort varken min underbara man eller familjebilen (drömmer tom om en större bil) under min ålderskris hantering... Dom är Keepers!! Mer ta itu med mina drömmar och lära mig att njuta av att ha 2 större barn som klarar mer & mer själva. Resa med vänner, mannen & med hela familjen står högt på drömlistan. Och i höst hoppas jag bocka av "resa med vänner".. Samtidigt så börjar jag fatta det där som alla sagt senaste 7 åren att "små barn, små bekymmer. Stora barn..." Det är ridskola, läxor & annorlunda utbrott. Men jag gissar att man lär sig hur större barn funkar också, någongång.
Så jag får väl bara älta detta ett tag, finna mig i att barnen blir äldre precis som jag & go with the flow! 37 år here it comes och jag kan bara göra det bästa av det, jag vet bara inte riktigt hur ännu!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar