Slipping through my fingers...

I måndags började min yngsta dotter i 1:a klass & min äldsta i 3:e... Vi har nu 2 skolbarn!!

Jag fattar ingenting & får lite svindel.. 

Det va ju alldeles nyss dom va såhär små..

Detta är för hela 4år sen.... Innan flytten till Gotland, "hemma" i Åkersberga. Mycket har hänt sen dess men det känns konstigt nog ändå som nyss. 

I morse tog Agnes chansen att få utnyttja sin nya "frihet" att få gå själv till skolan. Hon skyndade sig att klä på sig, äta frukost & borsta tänderna bara för att kunna säga att hon går i förväg, själv!  Jag sa okej och hon låste upp och travade iväg, rak i ryggen. Jag tittade genom fönstret när hon stod vi vägen o väntade lite osäkert tills kusten va klar innan hon gick över vägen.
Vi bor mittemot skolan men vi har varit stenhårda på att hon inte får gå själv då vägen är rätt hårt trafikerad på morgonen. Nu när hon "får" & verkligen vill stå lite på egna ben så är det bara för oss att släppa lite på banden men såklart med ett vakande öga.. När jag 15 min senare följde Astrid över vägen till skolgården så stod Agnes med sina vänner och vinkade till mig. Så stolt!! Ingen lång sträcka men ett stort steg för Agnes. Och en väldigt omvälvande känslostorm för mamman...

Idag har jag haft en gråtklump i halsen till o från och med ABBA´s låt "Slipping through my fingers" i mitt huvud..

Jag känner att jag nu om möjligt ännu mer vill fånga fina stunder med dom båda innan dom frigör sig ännu mer.. Vill passa på att hålla om, mysa, prata/lyssna och pussa på dom så mycket det går innan det blir "pinsamt".. Älskar när dom kryper upp och gosar. 

Vi hade en fin stund i soffan häromdagen när vi låg i en enda stor hög, kramades, skrattade och kollade en hel film ihop. 

Är så rädd för den dagen när dom inte vill vara nära, kramas och vägrar berätta allt för oss och frigör sig ännu mer. Visst dom är ändå bara 6 & 8år nu  (snart 7 & 9). Men jag får ändå panik över hur snabbt tiden går.. Ibland känner jag att vi missar mycket när vardagen snurrar på med allt man "måste" göra och att vi inte hinner/orkar med att bara sitta ner och bara vara med dom. 

Men det är ändå så dubbelt för samtidigt njuter jag/vi av att dom blir större för det är skönt att dom klarar sig själva mer o mer.. Även om större barn utmanar föräldraskapet på ett andra nya sätt.  

Imorgon ska jag & Agnes till stan och vi ska passa på att hitta på lite roligt tillsammans bara vi 2 efter vi har varit hos doktorn. Hoppas och tror att vi kommer få en fin eftermiddag tillsammans.

Mina älskade ungar! Vad stora ni blir, så snabbt!!