Det märkliga är att fobier sitter ju bara i ens huvud men kan göra så mycket med en både fysiskt & psykiskt.. Fobier är oftast helt orealistiska & lite fåniga. men ändå begränsar dom en mer eller mindre. Jag har några fobier som ni nog förstått men jag försöker verkligen utmana dom & oftast så begränsar dom inte mig i vardagen. Jag skrattar åt dom, pratar vitt & brett om dom och vet hur fåniga dom är.
Ändå så finns dom i min skalle.. Ibland reagerar jag inte alls, ibland rätt starkt. Endel ger mig bara starka obehagskänslor medans några få situationer gör att jag får total panik & sjuuuk ångest.. Känner starkt obehag/har fobi för: kräk/prat om kräksjukan, blod, stora sår, sprutor, blodprov, sjukhus, trånga utrymmen, höga höjder, att inte ha kontroll & så det där med att flyga...
Idag tänkte jag berätta om en av dom som även innefattar 2-3 andra fobier.
Jag är så fruktansvärt rädd för att flyga!
För många år sen i slutet av 1990-talet när jag precis flyttat upp till Sthlm så flög jag hem till Blekinge minst en helg i månaden & Jag va hos syrran i London 2ggr. En av dessa London-resor va gratis iom ihopsamlad bonus från mina inrikes resor.. Visst jag va inte bekväm med situationen men jag tyckte det va spännande. Va oftast ute på Arlanda långt innan avgång & om det va efter 11 tog jag mig en whiskey eller 2 för att lugna mig. Jag kollade på flygplan som startade & landade och jag gick bort till gaten och kollade "läget" när det kom upp på skärmen vilken jag skulle till. Ja jag hade koll på allt... Likadant under flygningen.
Men jag flög vidare & jag tänkte att om jag gör det mycket så kommer det bli bättre & bättre.
Så blev det inte.. För 13 år sen va vi på kanarieöarna när Pappa fyllde 50år. Minns att jag va lätt stressad inför/under flygningen, därefter valde jag hellre tåget söderut och ½-1år senare flög jag ensam till Anders på Gotland. Ditresan va HEMSK & hemresan ännu värre, det blev min sista flygning på många år.
Till&med när Anders några år senare VANN en resa till Las Vegas & ville bjuda med mig så avböjde jag pga flygrädslan. Han fick resa med grabbarna ist.
Det känns urtråkigt såhär i efterhand att vi inte reste något ihop innan vi fick barn & allt pga den där flygfobin.
Men så fick jag mitt första barn och efter att ha överlevt flera av mina fobier iom förlossningen som slutade i akutsnitt så kände jag mig odödlig & stark. Så i Mars 2008 bokade jag & Anders en Resa till Thailand i September. Jag kontaktade läkare & bad om något mot paniken/oron/ångesten. Fick Sobril 10mg utskrivet.
Känner dock också ett starkt obehag inför att ta stark medicin & "tappa kontrollen". Så under sommaren testade jag mina tabletter några gånger för att känna hur dom verkade & hur jag reagerade. Funkade bra & jag kände mig trygg inför resan.
Några dagar innan avresa kom paniken & den bara eskalerade. Jag tog en tablett... Hjälpte inte. Jag mådde så jääävla dåligt. Tvingade Anders att köra mig till Danderyds Akut (dom tog inte in mig då det inte va just AKUT), vi åkte till Täby närsjukhus men dom fattade nog också vad som va problemet. Min plan va nämligen att få ett sjukintyg så vi kunde boka av resan men ändå få pengar tillbaka... Tillslut stod jag mitt utanför stora ingången till Åkersberga Centrum & fulgrät samtidigt som jag pratade med en jourläkare.. Anders fick ta luren tillslut & förklara läget. Läkaren skrev ut Sobril 25mg, sa åt Anders att få i mig en sådan & önskade oss en trevlig resa.
Tog en & allt blev bra. Åt nog några till dagarna innan resan. Flygresan minns jag svagt. Sov mest & promenerade runt lite med Agnes. Så imponerande hur sådan medicin funkar. För jag känner under flygningen att usch fy detta är obehagligt men där klipper tabletten impulserna och paniken/ångesten uteblir..
Resan hem från Thailand gick lättare & så är det varje gång. Inför resan är jag ett vrak i flera dagar men inför resan hem kommer oron bara timmarna innan.. Och tur är väl det så jag inte förstör halva semestern..
Som när vi åkte till Teneriffa för 2år sen hela familjen + mamma&pappa + Maja&Joel. Jag mådde skit & hade sådan fruktansvärd ångest dagarna innan men jag vägrade ta tabletten (tycker som sagt inte om dom heller & det va nästan så det kändes lika illa som att flyga) så jag höll ut ända till 30min innan boarding. Då sa alla tillslut i kör -Ta nu tabletten Lina. För dom märkte ju hur jag mådde. Satt helt inne i Angrybirds med lurar & orkade knappt prata med folk och absolut inte äta.
Hemresan blev mycket lättare. Gick & shoppade i taxfreen & höll på att missa att ta tabletten. Tog den undertiden vi köade in i planet.
Inför New York Resan om 61dar är jag fortf cool men jag vet att dagarna innan kommer jag må skit & vara ett nervöst vrak. Jag har börjat med mitt sätt att förbereda mig dvs skaffa mig någon sorts "kontroll". Har kollat in hotellet, resemålet, skaffat intyg från läkaren ang tabletterna då USA är hårda med sådana preparat, kollat in "bra" platser på flygplanet på nätet, start&landning Arlanda-Newark på Youtube & vet att jag måste testköra tabletterna någon gång innan avresa så att det inte blir så jobbigt att ta den när det väl gäller..Tyvärr jobbar jag dagarna innan vi reser & vi får väl se hur det går med det. Kan ju inte ta dom där starka när jag jobbar liksom. Som tur va är mamma&pappa här dagarna innan och det kommer avlasta mig lite.
För inte nog med att jag är skräckslagen inför flygresan, jag känner även ett starkt obehag inför att ta dom där tabletterna också.. Även om jag vet att jag måste.
Samtidigt gillar jag någonstans att flyga, älskar maten & alla små förpackningar. Tycker det är spännande. älskar början av starten när planet gasar på och åker iväg (men när vi kommit upp en bit slår paniken till och jag känner i hela kroppen att jag inte har fast mark under fötterna) & landningen är jätte mysig, men samtidigt väldigt obehagligt att inte ha kontroll.. Är nog där problemet ligger. Kontrollbehov!!
Men jag kommer göra det & det kommer gå bra. Vi kommer ha en underbar vecka i New York och det kommer vara Sååååå värt all oro & ångest!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar