Inte så att jag vill eller försöker försvara oss & hur vi lever vårt liv ihop. Inte alls. Vi är trygga med varandra & hur vi lever vårt familjeliv. Men när jag berättat för folk om Anders resa så har flera stycken reagerat typ: -Va!!! utan dig/er?
Varför är det så konstigt.. ? Vi har hittat ett sätt som passar & funkar finfint för oss. Det är kanske inte det "gamla vanliga" sättet att leva som en familj och kanske kan det verka konstigt, egoistiskt & annorlunda i endels ögon att vi faktiskt inte är & vill vara tillsammans allihopa hela tiden & göra ALLT ihop. Att vi faktiskt njuter lika mycket av tid tillsammans allihopa som ensamma utan barn eller ensamma med bara 1 barn. Helt utan dåligt samvete gentemot dom/den som inte är med. Jag säger inte att detta är det bästa sättet för ALLA men för oss är det det..
För såhär har vi faktiskt levt hela vårt 14åriga liv ihop. Ihop men ändå inte tillsammans hela tiden. För 10år sen (nykära sambos & allt) va vi tex på Roskilde festivalen samtidigt. Han åkte med sina vänner & jag med mina. Vi campade bara 200m från varandra men ändå träffades vi bara 1-2h totalt under dom 4 dagarna. Inget konstig med det. Konstigare i mina ögon hade det varit om vi inte hängt med våra egna vänner eller gått på konserter vi inte gillar bara för att vara tillsammans.
Och speciellt innan vi flyttade hit till Gotland så hade vi olika umgängen då jag gärna hängt med min syster & kusinerna medans Anders hängt med sina vännner. Och det va ju bra då någon behövde vara hemma med barnen. Och innan vi fick barn va det inget ovanligt att vi gick ut var för sig på helgerna men delade ofta taxi el tunnelbana hem. Det där med svartsjuka la vi ner redan efter några månader in i vårt förhållande...
Vi älskar varandra & våra barn över allt annat men ibland måste vi få vara för oss själva & göra saker utanför familjen.. Och vi har inget dåligt samvete för om barnen inte får vara med eller om "gud förbjude" bara ett barn får göra en kul/festlig sak med oss båda. Nästa eller näst nästa gång är det andra barnets tur. Det jämnar ut sig tillslut...
I våras va det bara jag & Anders i New York och nyss va vi med vänner i Fjällen, förra sommaren åkte Agnes ensam till Tegelstrand medans Astrid fick gå kvar på sommarfritids medans vi jobbade, häromdagen åkte bara Anders & Astrid en spontan sväng till sthlm, förra sommaren reste vi alla till Rhodos och sen till Tegelstrand tillsammans & flera gånger har jag åkt till Blekinge med bara ett barn. Bara för att vi är en familj måste vi inte alltid vara tillsammans & göra allt ihop. Millimeter-rättvisa är inte vår grej..
Så det är med genuin glädje för Anders skull som jag peppat honom att verkligen åka på denna resan. Visst är jag lite avis (utan att missunna honom såklart) vem skulle inte vilja slappa runt i varma, soliga Thailand i 9 dar & visst det blir kanske tungt för mig i 10dagar ensam med barn, vardag & jobb.. Och jag saknar honom redan. Visst han har varit borta mycket iom jobb i Sthlm. Det kan kanske ses som "egentid" men hur kul är det att ligga på ett hotellrum ensam varje kväll..? Så han är så värd det & hans lycka gör mig glad...
packar resväskan, lämnar Anders ensam med barnen o vardagen & drar iväg till New York men dom andra tjejerna som också är thai-gräsänkor just nu.. Ge & ta, helt enkelt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar