Jag är nog världens mest ocoolaste...

...mamma när barnen slår sig väldigt illa!

Igår störtade Astrid från 1:a trappsteget med huvudet före och landade på läppen, ett fall på svindlande 15cm. Men för en liten bäbis är det högt.. Nu minns jag varför vi alltid hade en stor golvkudde på 1:a trappsteget i trappan upp när Agnes va bäbis (grinden börjar först på steg nr 2).
Hur som helst står jag i köket och skakar välling när jag hör vrålet & Anders som börjar trösta (han va där men han inte fram) !

Jag RUSAR ut i hallen och bara vrålar och ger Anders ordrar: - Kolla tänderna! -Kommer det blod? Blöder det mycket? -Vad hände? Och så springer jag bara runt runt & svettas. Tillslut får Anders be mig hämta hennes napp & en mjölpåse i frysen. Agnes står & tittar på mig som ett frågetecken.

Skrapsår och minder blessyrer gör mig ingenting. Men när det kommer till större köttsår, munnen & huvudet får jag panik.

Va bara tack vare färska minnen från när Agnes slog i golvet på dagis i Nov.. Vet nu att man typ inte syr inne i munnen och att det ofta läker bra. Man ska bara kolla tänderna. Annars hade jag garanterat ringt ner vårdguiden igår...

Jag måste ju skärpa upp mig och bli coolare, utåt i allafall, för barnens skull! Annars lär dom bli lika fjompiga som jag.

Astrids fläskläpp har gått ner lite idag men på insidan av läppen har hon ett ordentligt jack.... Min lilla älskling!