Ibland rullar det stora vemodet in....

9 dagar kvar till dagen då flyttlasset går. Nu kommer det smygande. Sentimentaliteten runt att flytta från det här huset, staden, släkt & vänner..

• Huset som vi ensamma flyttade in i med visioner &drömmar om en egen liten familj. Lite mer än 1år senare va vi äntligen 3st i hushållet och här tog vi våra första stapplande steg som föräldrar & när vi bott här i 3år så joinade den 4:e familjemedlemmen. Det har hänt så mycket här!! Livet har vänts upp&ner både en & två gånger. Från 2 till 4 är stort & omvälvande!

• I flera år gick vi här och drömde, skissade & planerade vårt drömkök.. "Pimpade" det gamla köket för att stå ut. Och våren 2010 va vi klara över hur det skulle bli & satte igång projekt "flytta kök". Ett kök byggt precis som vi vill ha det, "planerat in i minsta detalj" & med mitt älskade skafferi.

• Undra hur många gånger Anders sett mig med lätta steg (och vaggande med foglossningar för den delen, plockade svamp tills det knastrade i bäcknet i väntan på Astrid) skynda ner i skogen med svampkorgen i högsta hugg.. Skogen här bakom är så himla fin. Jag har lite olika rundor som utökats för varje år. Efter första hösten grävde & sprängde dom upp alla mina nyfunna svampställen & startade bygget av bostadsområdet Björkhaga. Jag va sååååå ledsen. Men jag hittade snart nya ställen. Hittat så mycket fin svamp & fått sååå många sköna pauser från det "omvälvande" i att få 2 barn på 2 år. :-D

• I början minns jag att jag och Anders va helt knäckta av att det lät så himla mycket i huset. Knakade & knäppte. Hur skulle vi någonsin kunna sova här?? Nu hör jag inget av det längre. Har vant mig vid husets läten & kan varenda lilla vrå som min egen ficka. Vet precis hur det låter när Anders kommer från jobbet eller när barnen smyger från sitt till vårat rum.. Vet precis vart jag ska ta ett större kliv på natten för att inte väcka barnen med det knakande golvet.

• Det som just nu gör mest ont i hjärtat är att se Agnes & hennes kompis springa här mellan vårt & deras hus (bara ett hus emellan) nästan varje dag! Dom träffades på dagis när Agnes började där 2år gammal. Sen dess har dom hållt ihop.  Och lyckan va total i vintras när dom flyttade in ett hus bort. Tänk, granne med sin bästis.. Precis som jag & min barndomskompis Caroline. Tänk dom kunde bli som oss. Men samtidigt va vi igång med försäljningen av vårat hus. Har grämt mig ända sen dess inför flyttdagen som nu närmar sig med stormsteg. Har väldigt dåligt samvete över att vi sliter upp barnen från förskolan där dom trivs & från kompisar. Samtidigt så vet jag att det nog mest är jag som tycker det är jobbigt. Agnes pratar redan om sitt nya dagis & att hon längtar till sina nya kompisar. Och Astrid kommer nog inte ens minnas det när hon blir äldre. Jag hoppas bara att vi kan ge dom samma närhet till vänner där som här..

Nu kanske ni undrar om jag ens vill flytta egentligen och JAAAA det är klart jag vill, mer än någonsin! (jag är bara en väääldigt sentimental människa) För jag kan bygga ett nytt drömkök, hitta nya svampställen, lära mig nya knakljud & ta fram alla filmer och bilder och minnas tillbaka till barnens första år. Och barnen kommer hitta nya kompisar & trivas på sin nya förskola. Det där är egentligen bara "världsliga saker". För med flytten kommer så många fördelar för barnen & oss som familj. Sådana där saker som verkligen räknas.

• Vi båda är uppvuxna i små orter med ca 400-500 inv. Där alla känner alla och "har koll" på varandra. Med närhet till far/morföräldrar (jag hade gångavstånd till farmor&farfar under min uppväxt) & med många vuxna som vet vem man är & vart man bor. Det kändes väldigt tryggt då & vi vill att våra barn också ska få känna den tryggheten.

• Jag har senaste åren blivit mer & mer lättstressad. Och arbetstempot har varit för HÖGT med sena kvällar & lite tid över för familjen! Man ska jobba som om man inte hade barn & va med barnens som om man inte hade något jobb!!!  På Gotland är tempot annorlunda. Tror & hoppas att jag kommer hitta ett annat sundare tempo där. För senaste åren har jag nästan känt mig som "road runner". För mig funkar det inte att varva ner i det här storstadstempot utan jag dras med.... Inte stadens fel utan det är jag som inte kan stänga av & gå i min egna takt.

• Det här huset passar inte vår familj sen Astrid kom till oss.  Astrid har i 2½år visat att hon inte kan sova hur som helst. Hon MÅSTE ha ett eget tyst & mörkt rum & det finns bara 2 sovrum uppe. Vi har försökt & testat massa olika knep för att försöka ändra på henne men Nej inget som funkat för Astrid eller resten av familjen!! Vissa saker går inte att ändra på. Astrid är som hon är. och tur är väl det för annars vore hon inte Astrid... Vi planerade därför till en början att flytta inom Åkersberga. Men att hitta ett hus i ett "bra område" som passar oss till ett rimligt pris verkade omöjligt... Så vi tänkte att nu gör vi det vi pratat om så länge....

Och nu äntligen tillslut har det börjat gå upp för mig att NU FLYTTAR VI!! Jag har väntat så på denna reaktionen för: Ja det är ett stort steg att lämna staden man levt i senaste 14 åren för att flytta till en ny ort som till på köpet ligger på en ö. Ja, som ni nog förstått sen länge så är det väldigt mycket känslor... Hela jag är väldigt mycket känslor.. :-D Jag är jätte lycklig, nyfiken, peppad & förväntansfull. Även om jag kommer gråta en massa framöver..

För även om vi flyttar TILL vår framtid så flyttar vi också IFRÅN något som varit vårt liv i många år.

Gissar att det är såhär det känns att hoppa fallskärm som höjdrädd kontrollfreak & trygghetsnarkoman!! Helt galen Skräckblandad förtjusning!! Men åååhhh vad speedad & stark jag kommer vara när jag landar!  :-D