Trauma!?

Tror att min fina älskade Astrid nyss blev lätt traumatiserad..

Idag har dom påskfest på dagis & hon ville såklart va sminkad & utklädd till påskkärring. Så himla fin men blev sen lite förlägen. Fick inte ta en bild på henne ens. 

Hur som helst gick vi till skolan/dagis. Precis när vi kommer fram väser Astrid att jag ska lämna henne först.. -Nej Astrid. Jag måste springa upp på fritids & skriva upp Agnes tider.. Vänta här..

När jag är där uppe o skriver ringer skolklockan in. När jag kommer nerför trappan ser jag min underbara Astrid stå mitt på hallmattan med sitt blommiga huckle rosiga o prickiga kinder och stirrar förläget ner i golvet medans alla skolbarnen strömmar in genom dörren och fyller hela hallen. 

Nu förstår jag varför hon ville bli lämnad först. Stackars lilla fina. Hon tyckte det va så jobbigt & pinsamt! 

Hoppas hon glömmer...

Jag har ett eget trauma som jag tror är grunden till min scenskräck. 

Jag gick i 4-5 eller nått. Vår skola hade en "vårsoare" i gympasalen för alla föräldrar med olika uppträden. Jag och en tjej skulle spela "Ta mig till havet" på Klarinett. Men jag blev så nervös & pressade ihop läpparna för hårt så det kommer bara ett tjut ut instrumentet. Gör flera försök att hänga på min kompis men det bara tjuter...... Så där står jag bredvid henne med klarinetten i handen framför HELA skolan & alla föräldrar, syskon och far&mor föräldrar. Allt medans hon spelar färdigt felfritt. Dessutom va hon ett år yngre. Kommer du ihåg Mia?? ;-D  Jag ville bara sjunka genom marken & försvinna!

Sen dess skötte jag alltid scenografin & manus när det vankades föreställningar i skolan. Och muntliga framföranden undvek jag i det längsta (sjönk ner i bänken el fejkade sjukdom). 

Jag glömmer aldrig!!!