Läste en artikel i Aftonbladets söndagsbilaga idag på lunchen om "70-talisterna-Generation Ambition". Jag kan nog erkänna att mer än 95% av ALLT i den artikeln stämmer in på mig mer eller mindre... Är ju så man blir mörkrädd, för när man läser det svart på vitt så ser man ju hur Jävla galet man tänker & beter sig!! Blev alldeles tårögd men samtidigt glad över att det nog inte bara är jag om dom skriver en 5 sidor lång artikel om fenomenet!Jag citierar ur artikeln: "Renovera hus, köpa bil, kanske hund, skaffa barn, jobba som en galning, umgås med vänner, äta rätt & se snygg ut. Med andan i halsen rusar 70-talisten genom livet & sätter krokben för sitt eget välbefinnande"
"Att 70-talisterna är särskilt drabbade beror på att dom befinner sig mitt i livet, med normala prestationstoppar, samtidigt som dom är första generationen som får ta konsekvenserna av "leverera NU-kulturen"
"Det är helt galet! Min generation är så lurad! Vi har gått på hela grejen med att vi måste vara bäst, snyggast, smartast, rikast & mest lyckad. Själen ska fixas under ändlösa terapi-timmar samtidigt som kroppen ska hållas i trim- och däremellan ska man vara pigg, glad & snygg som en 18-åring"//Anna, 38år
Tidiga tecken på utbrändhet: Svårt att läsa, titta på tv & sitta still, huvudvärk, oro, ångest & panikattacker, glömska, göra många saker samtidigt utan att något blir ordentligt gjort, skuldkänslor & känslor av otillräcklighet - över att aldrig känna sig klar med något, omotiverad ilska & frustration. :Slut citat
Hum... Kan mer eller mindre skriva under på dom flesta egenskaperna ovan.... Sorgligt men sant! men positivt är väl att jag är medveten om det, jobbar med det & att jag nu också verkligen kanske kan fatta att jag inte alls är ensam om att rusa runt & inte fatta varför jag aldrig kommer någon vart.. Gör 4-5 saker samtidigt & hittar alltid minst ett av projekten oavslutade & bortglömt. Brinner av för småsaker i tid & otid osv osv.
Vad vill jag ha sagt med detta inlägget då?? Jag fiskar absolut inte efter "tycka synd om" eller sympati! Jag mår väldigt mycket bättre nu än för 1år sen. Enda jag vill är att lyfta fram detta problemet i ljuset så att andra i samma sits ska förstå att man INTE är ensam & att det vanligare än man tror att ha tunga & jobbiga perioder! Och viktigast av allt: ALLA GÖR INTE ALLT, det som folk skriver på bloggar & på fejjan är bara en bråkdel av deras liv. Man får inte med ALLT om man inte uppdaterar varje minut & såklart att folk inte skriver i sina statusrader om pengabristen, gräl med maken & att man serverat halvfabrikat i 2 veckor i rad utan gärna focuserar på det roliga & positiva (det är därför som jag ibland berättar as trista, pinsamma & jobbiga saker för att hålla bloggen på nere på jorden)!
Önskar bara att jag förstod mer av det för 1år sen och att jag läst denna artikel då innan det va "för sent"!!
För 1år sen fick jag nämligen en panikattack som heter duga. Anders fick komma hem (jag va föräldraledig!!) från jobbet & hjälpa mig att få iväg Agnes till dagis (jag kom inte ur soffan & va så svag & yr). Sen körde han mig till Danderyds akut (jag liggandes i baksätet, övertygad om att jag inte kommer ut från det där sjukhuset på läääänge) där man efter 6 rör med blod, neurologisk undersökning & EKG konstaterad att jag va kärnfrisk fysiskt men högst troligt sönder stressad. Minns att jag va ledsen & arg över att jag inte "va som förr": som kunde köra på för fullt, fixade, afterworkade, pysslade, socialiserade & mådde bra ändå, hur svårt kan det va?!! Men "förr" hade jag inte 2 barn! Jag fattade alltså först 1år efter jag fått mitt 2.a barn att man inte hinner med allt det andra alltid speciellt inte när man har 2 barn.... Det va då verkligheten kom ifatt & slog mig i skallen.
För 1år sen fick jag nämligen en panikattack som heter duga. Anders fick komma hem (jag va föräldraledig!!) från jobbet & hjälpa mig att få iväg Agnes till dagis (jag kom inte ur soffan & va så svag & yr). Sen körde han mig till Danderyds akut (jag liggandes i baksätet, övertygad om att jag inte kommer ut från det där sjukhuset på läääänge) där man efter 6 rör med blod, neurologisk undersökning & EKG konstaterad att jag va kärnfrisk fysiskt men högst troligt sönder stressad. Minns att jag va ledsen & arg över att jag inte "va som förr": som kunde köra på för fullt, fixade, afterworkade, pysslade, socialiserade & mådde bra ändå, hur svårt kan det va?!! Men "förr" hade jag inte 2 barn! Jag fattade alltså först 1år efter jag fått mitt 2.a barn att man inte hinner med allt det andra alltid speciellt inte när man har 2 barn.... Det va då verkligheten kom ifatt & slog mig i skallen.
Man kanske inte pratar om sådant här... men det struntar jag i! För jag hade önskat att jag läst om andra i min sits då för 1:år sen! Men istället kände jag mig bara svag, trött & värdelös som mamma!! Tur att jag fattat nu att var 4-5 person 30 plus faktiskt mår mer eller mindre dåligt i perioder!! Jag va/är inte konstig & ensam!! Jag är faktiskt rätt normal trots allt.. :-D
Vad har jag lärt mig under detta året då? Jo, jag har lärt mig att "mindfullness" is the shit och att lyssna på kroppen & dra i nödbromsen när jag rusar iväg, för jo det gör jag fortfarande ibland... I framtiden hoppas jag att jag ens slipper titta åt den där bromsen utan hitta en bra takt.
Hoppas att detta iaf kan peppa minst EN annan trött, stressad & oroligt småbarnsmamma. För då hängde jag inte ut mig själv helt i onödan iaf!! ;-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar