Det är väl egentligen ingen stor grej, ingen allvarlig åkomma, tror jag. Men för mig är det en stor grej. Tänk glädjen att förhoppningsvis kunna jobba normalt & lyfta barnen utan ont men tänker oxå på att någon ska trycka & känna på mina väääääldigt känsliga handleder, senor & vener... (jag kan inte ens ta på dom själv) *rys* Men, man får ta det onda m det goda.. Facing my fears...
Jag har senaste året haft mer eller mindre ont i mina handleder & varit till husläkaren som sa: Inget konstigt, du jobbar i butik & lyfter 2 små barn. Det är tennis armbåge, kontakta sjukgymnast och träna bort det.. Ja ni som känner mig vet ju att jag inte kontaktat sjukgymnasten. Man får knuffa iväg mig till sådant. Så det va synd att dom inte remiterade mig... Men men! Fick ny chef nyligen som märkte att jag hade ont, jag va påväg (hade varit påväg i 2månader) att ta itu med det igen men han hade en bättre idé och fixade en tid till mig hos en RIKTIG doktorn som kan det där m leder, ligament och idrottsskador mm mm. Gick dit & han vred och tryckte och böjde och kunde inte riktigt förstå vad som är galet så han remiterade mig till magnetröntgen.
Sen dess har jag ignorerat det faktumet att jag skulle in i röret och när kallelsen kom la jag datumet på minnet men låtsades inte om det... *ryyyys* Har inte pratat så mycket om det & inte ens googlat förän dagen innan. Hade då tänkt ut den geniala ideén att jag kan åka in liggandes på mage m armarna framför mig. Ville kika runt om det va möjligt, och det vet ju alla att det har ju GOOGLE svaret på.. :-S Ville verkligen INTE åka in m fötterna före. Det känns svårare att resa sig upp & springa då..
Så kom dagen D som i magnetröntgen. Jag körde mamma till sitt möte, städade bilen i 1½h sen drog jag och hälsade på Ida & nya bäbisen Ester. Mysigt & trevlig värre att få besöka bäbisbubblan, gosa, äta lunch, dricka kaffe & prata förlossning. Så glad för mina kusiners bäbislycka!!
Men så närmade klockan sig 14 och det va dags att bege sig in till stan. När jag parkerat bilen & går upp ur garaget är jag alldeles yr av panik. VILL INTE!! Försöker skingra tankarna m att kika i lite affärer går inte så bra så jag går mot röntgen kliniken. Det är väl bara att ta tjuren vid hornen innan jag lyckas komma på ett skäl att dra.. Går in, betalar & frågar tanten i kassan hur man gör, ifall jag får åka in m huvudet före. Ja det går jätte bra, säg bara till där inne. Hon märker att jag är livrädd & lugnar mig lite.
Försöker spela lite wordfued i väntrummet, kommer inte på något endaste ord mer än PAAAANIK!! Blir inropad, får instruktioner om att ta av skor, ev klocka & skärp. Får behålla kläderna på & slipper sjukhusrock. känns lite skönt. Hon går in & börjar förbereda och jag spanar in i rummet... Går in & frågar om jag får åka in m händerna före. NEJ, det går iiiinte! du ska ligga här på rygg m handen i denna ställningen som håller fast din hand. Du kommer åka in så du precis har huvudet i öppningen. *hjärtat rusar* Jag lägger mig på britsen och är iaf liiiiite lättad över att hela kroppen inte ska röntgas utan bara händerna i den där ställningen. Men samtidigt i chock över att hela jag ska in i röret..
Fick lurar m P3, skulle valt P4 för det va lättare att koppla bort situationen när man lyssnade på prat. Jag va flera gånger påväg att trycka på nödknappen. Men tog några djupa andetag & bet ihop. Att ligga still, slappna av & inte röra handen va typ omöjligt. Plus att jag hade hamnat lite galet m armen så för att handen inte skulle skaka under "tagningarna" fick jag ligga & spänna den 3min i stöten. Ändå fick hon ta om en bild. För att komma in & rätta till mig va inte på tapeten. Sköterskan: "då får vi börja om helt från början igen & då tar det ännu längre tid" (och jag måste jobba över idag igen och får vänta ännu längre med att krypa upp i soffan o PMS svulla Ben&jerrys)
Jag lyckas inte ens nämna att jag är livrädd förän i halvlek när vi skulle byta hand, fast jag tror nog hon anade från start.. :-D Men inte ens det gjorde henne trevligare. så det va bara att lägga sig ner & gå igenom skiten igen, i rasande fart. Hade man tagit det lugnare & förklarat mer & varit liiiite psykologisk så hade jag nog mått bättre. Men det hinns ju inte med på "Röntgen på löpande band-kliniken".. Under Tillslut va det över jag va heeelt slut och vacklade ut & ner till bilen.
Jag skäms som ett as över att jag blir som ett barn när det vankas sjukhusmiljöer. Super känslig & livrädd. Folk måste ta fram mjuka rösten & dalta m mig för annars blir jag helt knäckt och chockad efteråt. Fan va pinsamt! Seriöst jag ska föreställa en vuxen människa!!
Varför va jag så rädd då: Jo jag har ett gäng fobier (nääähää??) dom är alla relativt hanterbara men jag gillar självklart inte att utsätta mig för dom.
- Cellskräck! Gillar inte trånga utrymmen, åker bara hissar jag känner till, då ändå lätt svettig. Åker typ aldrig hissar som ligger inne i stora massiva byggnader (p-hus hissar är big no no) likadant att åka hiss på båtar. Seriööst!!! Men jag försöker utsätta mig för det i sann KBT-anda! Flygplan åker jag inte utan sobril 25mg. :-D Men det funkar & jag gör det. Inför denna Tenneriffa resan kommer jag nog inte behöva käka tabletterna förän timmarna innan. Inför Thailand hade jag PAAAANIK!! Fick tillslut starkare (från 10mg till 25mg) tabletter 1-2dar innan.
- Sjukhusfobi! Gillar INTE sjukhus miljö, sjukdom & lukten ger mig kalla kårar.
- Blod & organfobi! Och överhuvudtaget tanken på artärerna, venerna, senorna & innre-organ gör mig illamående & svimmfärdig. Jag är jätte glad att jag har dom & att dom funkar. Men jag vill inte känna på dom, veta av eller se dom eller att någon annan håller på med dom. Hatar när folk (Anders) klämmer mig i armvecket, petar på mina smalben *ryyyys* eller trycker ner fingrarna mellan mina senor på handleden.. BLÄÄÄÄÄ!!!
Som sagt det är inte jätte starka fobier men 3st på en gång va lite för mycket!!!!
Men nu är det klart & jag hoppas doktorn är nöjd över sina bilder & att han kan hitta något fel så att det inte va i onödan jag befann mig i helvetesröret i 50min. Och ska jag någonsin göra om det då är det lugnande som gäller..
Jag tycker du var modig som fixade det helt själv fast du var rädd! Och jag tyckte inte du ska skämmas, typ alla har ju någon slags fobi!
SvaraRadera