..angående mitt inlägg om empati & medmänsklighet igår...
Jag är absolut inget helgon med starkt lysande gloria som håller upp dörrar & hjälper folk hela tiden. Jag kan oxå ignorera ibland (självklart inte i allvarliga situationer) och ta en omväg. Inget jag är stolt över men jag försöker iallafall tänka till så mycket jag kan. Igår kom jag på mig själv med att gå förbi en tjej som kämpade med sin vagn ner för en liten trappa, passerade henne utan att ens reagera, kom på mig själv & tog mig i kragen, vände & erbjöd min hjälp. Hon sa att det gick bra men tackade för erbjudandet! Så lätt men lika lätt att bara passera.
En gång då jag inte ryckte in i en riktigt allvarlig situation: Det va för några år sen, tror jag va gravid m Astrid. Jag va påväg hem från jobbet kl va 22-23. Kör uppför backen utanför Danderyds sjukhus mot Mörby och det kommer en bil i minst 130km/h den byter hastigt fil för att köra om mig, det har regnat & bilen får sladd precis när den passerat mig och far över min vägbana bara några meter framför mig och sen ut diket & försvinner i buskarna på vallen.... Ser det sista i backspegeln. Jag ser hur bilen bakom mig stannar så jag kör chockad vidare. Varför stannade jag inte??? Jo jag fixar INTE blod & skadade människor. Jag blir helt nollställd & handlingsförlamad (Vet jag bla efter att en kille tagit en överdos på kundtoan & slagit ihop på gräset, fick se dom jobba med honom. Va helt askgrå & poliserna ringde tom. tillbaka till min chef för att se att jag va okej...). Skulle göra mer skada än nytta på olycksplatsen. men ändå så kan jag inte sluta klandra mig själv lite. Kunde säkert gjort något tex ringt 112.... Inte så nöjd med det. :-/ men gjort är gjort...
Ingen kan göra ALLT men alla kan faktiskt göra NÅGOT!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar